Tisdag morgon i lokaltrafiken
Under större delen av bussresan hem i morse satt ett gäng tonårskillar och gnällde över sin vardag. Rättare sagt, en av dem gnällde, de andra satt tålmodigt och lyssnade och flikade in ett ”mhm” eller ett ”ja.. jaha…” här och var. Själv satt jag och lyssnade med en ganska nöjd min. Grabben klagade på att det var jobbigt att ta körkort, för att det tog så lång tid. ”Ha! Vänta bara tills du har körkortet klart och upptäcker att det också kostar med bil!”, tänkte jag där för mig själv. Efter en stund övergick han till att klaga över hur jobbigt det var att gå i skolan, för att man måste gå upp på morgonen. ”Men, vilken tid börjar du idag då?” frågade en av hans vänner. Han svarade: ”För en timma sen. Palla gå upp så tidigt.. Jag pallar inte skolan”
”Ha!” tänkte jag. ”Tänk när körkortet är klart och du inser att du måste jobba för att ha råd med bilen, och då kan du inte egenhändigt ta lite sovmorgon för då får du inte behålla ditt jobb, och då kan du inte heller köra din bil!” Tyckte faktiskt att han nog borde vara rätt så nöjd över hur lätt han faktiskt har det, för det blir inte lättare när man sedan ska behålla ett jobb.. Inte med den attityden i alla fall.
Tänk sen när han väl är klar med skolan, ska flytta hemifrån och måste börja jobba.. Hur slitigt blir det inte om man redan innan har börjat klaga på hur jobbigt det är att gå upp på morgonen? Tänk om han fortfarande resonerar på samma sätt och därmed blir av med sitt jobb, inte kan betala sina räkningar och VIPS måste flytta hem till föräldrarna igen…
Lycka till i framtiden, säger jag!